sofiachristinasfoto.blogg.se

Tänk om...

Innan vår dotter föddes, så tänkte jag och pratade lite om, ifall jag inte skulle kunna föda normalt. En vaginal förlossning. Jag tänkte även och frågade över om jag inte skulle kunna amma. 

Men alla svarade mig, att det behöver du inte oroa dig för. Bebisen känner på sig när han/hon ska ur och kroppen sköter det mesta själv.

Och amningen funkar för nästan alla. 

 

Jag fick även höra om bekanta som hade fått havandeskapförgiftning när dom skulle till och föda. Jag blev lite skrämd. Men dom sa att det inte är vanligt så det är inget som jag kommer att råka ut för.

 

 

 

Jag kunde inte föda normalt.

Jag fick en lätt variant av havandeskapförgiftning.

Mina värkar satte igång natten på torsdagen den 20 nov,  Vid 2 tiden. Vi åkte in första gången vid 10.00 ca till BB den 20 nov. Det var oregelbundna värkar då. Dom kollade och såg att jag endast var 1 cm öppen och mitt bltr var bra. Vi fick åka hem igen. Vid ca 15.00 åkte vi in igen. Då gick det 3 min mellan värkarna. Men jag hade fått ett väldigt högt blodtryck och jag hade svårt att kissa. Men kunde tillslut lämna ett prov. Då kunde dom se att jag hade fått en havandeskapförgiftning. Så vi fick stanna kvar på BB..

Dom fick ta hål på hinnorna så att vattnet skulle gå, efter några timmar. Jag öppnades till 5 cm efter några h. Och till 7 cm efter några fler h. Jag fick värkstimulerande drop på högsta fart. Jag tog lustgas mot smärtan och akupunktur. Tillslut fick jag en eda nål

. Något har inte ville ha. Men smärtan var för hög. 

Vid 12 tiden nästa dag den 22 nov. Beslutade läkaren sig för  att det fick bli akut planerat kejsarsnitt. Då jag i te öpnnade mig mer och det hade tagit sån lång tid.

 

Jag blev först lättad, för nu skulle äntligen vår lilla bebis få komma till oss. Men sen blev jag ledsen. Varför kunde inte jag föda normalt?! Varför stannade det upp? 

Jag kände mig misslyckad. 

När Molly äntligen kom, höll dom upp henne bredvid mitt ansikte, nära. Jag var hög på smärtstillande och jag kunde inte röra mig kropp, som var förlamad av smärtstillande. Jag såg en blodig och kladdig bebis. Jag frågade sedan vad det blev. Det blev en Molly svarade min pojkvän. Sedan syddes jag ihop. Det är luddigt ifrån operationen. Men jag rullades iväg till uppvaket.

Innan kejsarsnittet, berättade en barnmorska att efter snittet så kommer bebisen och pappan till mig på uppvaket. Men dom kom inte. För vår dotter fick åka till neo, pågrund av att hon fått vatten i lungorna vid snittet.

Efter 5 h fick jag komma till vår dotter och min pojkvän.

Det var 5 långa, tuffa och hemska timmar. 

 

Min pojkvän och pappa till vår dotter. Var den första som fick ta hand om vår dotter. Han var underbar. 

Men jag var ledsen och är lite ledsen än över att jag inte kunde det.

 

Jag är ledsen över när nån annan, säger till mig hur stark jag är som har fött ett barn. För jag vet inte hur ser är att föda ett barn på normalt sätt. För jag kunde inte! Jag är arg på min kropp. Besviken.

 

Jag fick inte igång amningen Heller så pass bra. Vår dotter gick inte upp i vikt. Hon hade för kort tungband också. Som klipptes efter några veckor. Men det gjorde att hon fick fel grepp när hon skulle amma. Och jag fick  hemska sår och kunde bara amma på 1 bröst. Som inte funkade som det borde. 

Efter 8 veckors kämpade men amningen. Sår som blödde och varade på brösten och vår dotter som grät hela dagarna. För hon var ju hungrig. Hon sov bara på nätterna dom 2 första månaderna . Vi började med ersättning efter 8 veckor och då blev vår dotter nöjd och lugn. 

 

Det tog emot för mig att börja med ersättningen. För jag ville så gärna kunna amma. Jag ville lyckas med något och amning är ju de bästa säger alla.

Men det viktigaste var ändå att vår dotter skulle gå upp i vikt och växa på stadigt.

 

Jag kunde inte amma fullt ut. Jag ammade och gav ersättning tills molly var 3 mån. Sen blev det bara ersättning ist. Mjölken försvann. De  lilla som jag hade.

 

Jag kunde varken föda normalt eller ge vår dotter mat på det naturliga sättet. Och det gör ont.

Jag är så tacksam över att kejsarsnitt är möjligt i Sverige annars hade kanske varken jag eller vår dotter levt idag. Och jag är så tacksam över att ersättning finns att ge, när man inte kan amma.

 

Men jag är så ledsen, för jag ville så gärna få vara en av alla starka mammor som fött barn på normalt vis och kunnat amma sitt barn mätt och glad.

 

Men vår dotter mår jätte bra och jag också.

Jag har världens finaste familj som jag älskar mest  av allt i hela världen.

 

Ibland blir det inte som man tänkt sig. Men det blir bra ändå.

 

❤